fredag 12 juli 2013

Nostalgitripp....

På väg norrut tog vi en avstickare till Kjesäter, platsen där jag och Nicklas träffades i augusti 1998!
 
Folkhögskolan är tyvärr nedlagd, men byggnaderna står kvar, som ett minne över forna tider... Jag som är lite sentimental av mig kunde inte hålla tillbaka tårarna när vi gick över gården.
 
Jag har verkligen Kjesäter att tacka för så mycket, för utan det hade jag inte träffat Nicklas! Kjesäter är också förknippat med så många varma fina möten med människor som har satt avtryck i mitt liv. Dels från fritidsledartiden men framförallt från veckorna som konfirmationsledare. Så mycket glädje, skratt men också tårar som denna plats genererat.
 
Här är en bild över vädersträckshusen, i fönstret längst till vänster bodde jag i två år, jag kikade in genom fönstret och det kändes som tiden stått stilla!
 
På väg till "mitt rum" passerar man kapellet, och tro det eller ej, men det var öppet! Det var känslosamt att kliva in, dofterna, ljuset och stämningen......  Vi har upplevt så mycket i detta rum!  
 
Den vackra ljusbäraren, tyvärr fanns det inga ljus att tända, men jag har fina minnesbilder av ljusbäraren fylld med ljus! Nu tror jag inte det brinner några ljus alls i ljusbäraren.... Undra vad som händer med den när hela stället säljs??? Hoppas den hamnar någonstans där den får tjäna sitt syfte igen.....  
 
En rolig bild mitt i allt sentimentala..... 
 
Jag vågar påstå att detta är ett av de vackraste fönster som finns......  
 
Vi gick en sväng runt husen och sneddade över gräsmattan, som så många gånger förr, in mot bokskogen. Det är något magiskt över bokskogen! Miatorpet stod kvar och solen silade så vackert genom löven, magiskt!
 
Jag var lite rädd att det skulle vara helt nedgånget och igenväxt, men någon sköter uppenbarligen gräsmattorna.  
 
Nicklas kikar upp mot "sitt" gamla rum, på övervåningen bodde Nicklas under sina år på Kjesäter.  
 
Här under lönnarna fick jag en gång i september -98 ett brev.... Ett brev innehållande ett kort med middagsinbjudan, en middag som blev början på resten av mitt liv.....    
 
Klockstapeln luktade fortfarande svagt av tjära!
 
Jag kikade in i fönstern på huvudbyggnaden, det såg ut som om tiden stått stilla, att någon bara låst dörren och gått därifrån i tron att allt skulle fortsätta som vanligt.....  
 
Så mycket har hänt sedan mina år på Kjesäter, men det kändes ändå som om tiden stått stilla! Både jag och Nicklas reflekterade över att det blivit igenvuxet och att oxeln mellan vädersträckshusen blivit så stor! Men å andra sidan har det ju gått 12 år sedan vi var där....
 
Tack Kjesäter för alla fina minnen!

1 kommentar:

  1. Maria Hurtig Sparr13 juli 2013 kl. 08:45

    Blir rörd! Va fint! Va mysigt !

    SvaraRadera